Nattentag

Ögonvråsskymtar gestalten i dörren, känner igen rörelserna, uttrycket i stegen. Händerna, svaga; darrandes, utför sin uppgift i ultrarapid, klipper upp kaffepåsen, brygger nytt. Rädd att tappa saxen. Vattenstänk över fingrarna. Endorfinspring i mungipan, kindbenen, upp till ögon, i rösten. Som en öppen bok är hela mitt ansikte, så läsbar är jag.

Plockar disk i eufori.

Friday, I'm in love. Jag tänker att jag behöver bara det här. Hela gårdagen var leende. Bakande, hängande, städande - all den aktiva rörelse som är mitt älskade, påfrestande och peppande jobb (det enda jobb jag någonsin velat ha, slår det mig nu), som gav mig en kväll med umgänge, av favoritmänniskor, av kaffe och kanelbullar. Varför sträva framåt, när man kan dröja i nuet, liksom. Fotspår som bildar nattens budskap: reclaim the street. Favoritmänniskor i stormens soffor, på golv i hagakök, med rostade havremackor vid köksbordet klockan fyra på morgonen. Och jag insåg bara, där och då och nu, att jag har så mycket att vara tacksam för. Att allt verkar falla mig i händerna, utan att jag ber om det. Bara önskningarna i andedräkten mot min sovrumsvägg.

Ikväll. Dåliga Gatan. Stunder av poesi, när dansen, vinet fångar myndiga kroppar i ljuskaskader. Det bara tanken törs.