Je ne regrette rien.

Jag kan inte låta bli att se mig själv i spegeln och förvånas. Över uppriktigheten i blicken. Över vilken sjukt bra hanteringsförmåga jag har. Över hur glad jag känner mig. Över hur märkligt fri jag känner mig. Över att jag kan stiga upp på morgonen, sjunga högt. Över hur jag kan bygga så många leenden och så mycket skratt och glädje och inspiration. Hur jag kan dricka kaffe med väninnor, dansa i snön, göra snöänglar, hur mycket lust jag har att leva, hur lite jag bryr mig.

Jag ångrar ingenting.

Umeå Konstskola-besöket gav idéer till en alternativ framtid, gav automatkaffe, gav längtan efter en egen stökig vrå, att täcka väggar med idéer av konst och fotografier, gav en brinnande längtan efter Paris och arkitekturen, museerna, miljöerna. Upptäckarlystnad. Baskrar, lugg och storögdhet.

Det snöar kärlek till allt och alla och till snön som faller över mig, utanför mig, och tillochmed allt det skolarbete jag bär över skört skelett är riktigt stimulerande.