oro

min mage håller på att vrida knivar i mig. den vill se mig död. jag vill se dig död för att du antastar mig med din underbara, oväntade närvaro hela tiden och för att jag blir tvungen att lämna dig hela tiden när jag helst av allt vill stanna. men det är inte sånt man ser när man står där utelämnad och blickar ned mot smularna på ditt bord och känner flackandet i dina ögon. när allt känns för mycket så att man bara måste lämna situationen. det är inte sånt man tänker på förrän efteråt.
att man borde ha gett dig några ord att spara i bakfickan, eller ett leende.



Vad är det här? Jag är ju ny hud, jag har inga staket längre, min inspiration är en flod utan fördämning. Det finns ju ingen rädsla längre. Jag vet ju det. Att jag faktiskt öppnade upp för min vrede är ett bevis. Men vad är då det här? Varför oroar jag mig bokstavligen sjuk och varför känns saker inte längre motiverande? (men snart, mina lovergirls, ska jag ta med er på en liten natträd)
Varför är alla människor så osäkra runtomkring mig?
Varför är alla människor i sverige så ifrågasättande att de tillslut hejdar sig själva och blir misstänksamhet och rädsla? Varför finns rädslan?