you'll look like a photograph of yourself taken from far far away and i won't know what to do and i won't know what to say

Jag tycker inte om sättet det här slutar på. Placerar orden längst ned, där ingen kan se dem. Varje dag är ett uppror mot den förra, drar nya streck som bildar nya korthus. Vi behöver bara andas, i närheten, i periferin, så faller dem. Faller i draget från en förbipasserande vindjacka. Det är i drömmarna det kommer tillbaka. Håller hand och håller hemligt. Håller kvar. Bara så att det kan släppa taget, igen.