den som vandrar om natten

det är i den här känslan jag vill stanna. som en slags fullkomlighet, ett varmt oberoende, en acceptans av mig själv och min plats i världen, en slags begynnande förståelse för mitt eget väsen. tillvaratagande av det lilla i världen, i harmoni till det stora. man behöver båda delarna.
den mjuka madrassen under mig, orden om världsalltet som väntar på mig, från anjalis (jag förstår nu ida, förstår din iver); ett mjukt kallande, kaffekoppen med inspirationen som återigen installerar sig i mig. samtidigt en nyfiken lockelse under allt det där, en nyfiken längtan - som en vibrerande ton i hjärtesträngen. som sätter en spännande kryddning till vardagen. jag älskar det: jag älskar min längtan och min osäkerhet.

man borde inte vara rädd. man borde aldrig få tillåtas bli rädd. människan klarar inte av att vara rädd; när rädslan rört sig över en gräns blir den alltid något annat; hat, destruktivitet, modlöshet, slutenhet, ilska. ibland tror jag att det enda jag är rädd för är att inte bli accepterad och välkommen; och jag tror att jag döljer den rädslan rätt bra. men jag undrar om den lyser igenom ibland. ibland tror jag att ingenting riktigt rör mig; att jag inte har någon riktig direktkontakt med omvärlden. det mesta är så likgiltigt.
som att ikläda sig en dräkt sydd av sociala regler och inlärt uppförande. jag har märkt att jag blir rädd, orolig när jag möter någon som inte följer dessa regler på ett sätt jag väntar mig: när jag inte kan läsa av situationen eller personen.
jag går omkring i en maskerad och behandlar människor efter deras masker. sen träffar jag de som inte har några masker. och blir skrämd.

jag vill inte vara en del i min egen maskerad.

Riv av dig masken av silver
med smaragdögonen som du bär!
Jag vill se ditt ansikte naket
och dig som du är.

Att läsa: Maskspel. av Lars Forsell.