Två själar i cyberrymden

Jag fann en bortglömd text. Den ska bli något mer. Den beskriver något mer.
Men jag publicerar den i dess nuvarande form.



LADIEU OCH BOUDICCA

Vi träffades på riktigt en vaniljfärgad septembereftermiddag. Jag säger på riktigt, för tidigare hade vi bara skrivit korta kommentarer till varandra, som en virtuell nickning, ett igenkännande artighetsbetvingat hej. Men när jag ropade, egentligen ut till ingentinget, egentligen ut till frankrike, till paris gator och till de caféterasser med atmosfär som längtade efter mina blygsamma bloss; bord som längtade efter mina eggsvassa armbågar, så var det istället hon som svarade.

ladieu:

ochjagönskarattjaghadenågonattdiskuterasånthärmedsominteskalekaklokochvuxenmenliksomändåärdet.
fördåskulledetvaraenklareattförståochorkamed. ja. så är det.kom.

(det betyder: jag behöver någon som lyssnar på själensom orkar med nyanserna av svart därinne och som inte viker från min sida)

Boudicca:

du kan prata med mig. jag är inte klok, men försöker iallafall inte vara vuxen. Kanske går ändå.

(det betyder: jag kan inte lova så mkt, men jag lovar i alla fall att lyssna. Jag behöver en vän.)

Jag tror inte på kroppsliga träffar, jag tror inte på dem längre. Jag är inte heller religiös längre, men när vi träffades var det själarna som tog varandra i hand. Det var inga slappa fiskar, utan handtag som sade ”jag vet vem du är”.
Rymden var vår mötesplats, rymden som skiljde våra hormonpulserande lekamen åt, cyberrymden den bro där själsliga fingrar flätades till ett lås.

Själ 1: Jag har väntat på dig, varför har du inte svarat mig?

Själ 2: Jag förstod inte att det var du, men dina ord lockade mig att stiga närmare.