Brev till en soldat

Jag känner mig alltid väldigt trygg och säker med dig. Vi har det fint och bra, och jag vet att vi kommer fortsätta ha det bra om vi vill. Men samtidigt längtar jag efter en nytändning, något vilt och spännande, något riskfyllt - en ny förälskelsefas.
Det är mycket som händer nu, i den här perioden av våra liv. Vi båda närmar oss det nya livet, när vi till slut ska ta eget ansvar för oss själva och fatta egna beslut. Det är då vi kommer till ett vägskäl. Vi ska välja vad vi vill göra av våra liv, och vi ska välja om vi vill satsa på varandra fullt ut, mer än vad vi gör nu.
Du har säkert märkt att jag är frånvarande. Jag funderar mycket över det här, och jag vet att även du har undrat vad livet mer har att erbjuda - om det verkligen ska vara vi. På riktigt. Om jag verkligen är rätt för dig.
Varken du eller jag vill ju att vi ska hålla oss till varandra enbart i rädsla för att behöva bli ensamma, i rädsla för att klara oss själva. På ett sätt känner jag att jag vill vara fri när det nya livet kommer, att jag vill vara obunden. Inte för att du är en belastning, inte alls. Tvärtom. Men för att man har ett ansvar i en relation. Allt kan inte ske på en persons villkor. Att anpassa oss efter varandra kanske skulle hindra den personliga utvecklingen, för oss båda. Och det vore synd. Jättesynd.
Jag vet inte heller hur vi skulle klara oss utan avståndet. Vi har alltid haft det där och det ger oss andrum, samtidigt som det gör - åtminstone mig - galen. Jag vet inte om vi skulle klara av att bo en längre tid tillsammans, men att vi ska fortsätta bo på olika håll skulle jag inte heller stå ut med.
Trots allt det här är det så tryggt med dig, och jag är verkligen superlycklig att jag får uppleva ännu en jul med din värme och i din famn. Men jag vill att du ska vara medveten om de här tankarna hos mig, och jag vill gärna veta vad även du tänker om det.

Och tack för att du finns, min tappre soldat.