Kräm

(Jag gick hem idag och kände mig friare än på länge. Min bröstkorg hade släppt ut sina burfåglar. Inget behov längre, ingen osäkerhet, bara leenden på läppar.)

MEN JAG SLITS HELA TIDEN MELLAN TVÅ TUNGOR SOM SÄGER OLIKA SAKER. VARFÖR KAN JAG INTE BEGRIPA MIG PÅ MÄNNISKOR, LITA PÅ MÄNNISKOR, TA FÖR MIG AV MÄNNISKOR? VARFÖR FÖRSTÅR JAG DIG INTE? VARFÖR FÖRSTÅR JAG INTE MIG SJÄLV?

Varför vill jag alltid
allt det jag inte
vill? (ha en ryggrad här, fäst den i mig)


sanningen är att så nära får ingen gå (igen) och sanningen är att jag är så jävla rädd att jag måste gömma mig bakom någon slags livslycka som inte beror på något
inte beror ett skit
och det hjälper ibland stjälper ibland blir till skal ibland
jag är så jävla rädd för att bli sårad och lämnad i rännstenen och spottad på

det är därför jag gör som jag gör
alltid tryggast en bit ifrån