Brev till en soldat 2

De fattiga rader jag läser upp för dig i telefonen:

"Jag vet inte vilket ordval som skulle få dig att förstå. Jag tänker att min sanning väger alldeles för mycket. Jag tänker att ingen ryggkota skulle klara av att hålla den uppe. Din rakryggade hållning skulle bli fostrets kupade. Jag är rädd att något så blekt och anskrämligt som mina enfaldiga ord är det som skulle krossa dig. Som skulle bräcka din stolthet, din styrka och auktoritet.
Jag skulle vilja bygga broar, låta allt det som tidigare funnits vara en ständigt flytande ström under oss; något man låter gå vidare, och ändå något som alltid finns kvar. Jag vill kunna gå över det, stå över det, blicka ned i det, spegla mig i det, röra vid det med fingertopparna ibland. Men jag vill inte vara i det. Och jag önskar inget hellre än att du inte heller skulle vilja följa med den floden igen, att du inte vill flyta iväg med mig igen. Snälla, snälla, snälla, säg att det inte är vad du vill. För jag kan inte ge dig det.
Jag vill bli något nytt med dig. Vill bygga vänskap och öppenhet och ärlighet. Det är vad jag vill. "

Du borde inte kunna säga att du fortfarande älskar mig. Du borde inte kunna göra det. Åh. Gud. Du borde inte göra det. Du borde inte göra det så mycket att du inte står ut längre. Att du aldrig mer vill höra av mig igen.

Det händer inte. Jag ser det hända men jag tror inte på det.

Jag hör dig inte säga att du går sönder och jag ser inte mitt egna salta flöde (det har varit för många på senaste tiden). Jag hör dig inte säga att du aldrig skulle uthärda att se mig upptas av någon annan, bli någon annans lek, någon som inte förstår. Jag hör inte min egen röst när du får den att lova att jag ska bli så lycklig som jag bara kan. För det är så du vill minnas, så du vill tänka på mig.

Jag tänker bara att vad är det egentligen jag lämnar. Jag tänker bara att vem är jag egentligen, vad är det jag gjort som lämnat dig. Vad är det jag har gjort?

Vad fan är det som jag gör?