Den osynlige mannen (kvinnan)

Sms-utkast som skriker att du fattas mig,

men tummen når aldrig avsändaren.

Den tvekar och gömmer sig i handflatan.

Dröjer någonstans vid de första raderna:

"Jag borde inte skriva, jag vet."

Det går inte att komma ifrån;

det var något med en röst i en telefonlur,

din röst i min telefonlur,

som gjorde mig mindre ensam, mindre vilsen.

En spik som band mina snören mot väggen.

Jag vet inte riktigt var jag har mig själv längre.

En vecka. Det har bara gått en vecka och

jag glömmer fortfarande,

väntar fortfarande på ett samtal.

Men du kommer inte ringa.

Och jag kommer inte att skicka några sms.