SPONTANITETEN

egentligen kan jag inte skriva, för att mitt hjärta och mitt huvud är för fyllt utav tankar och känslor och sinnesnärvaro och insikter som är oplacerade. jag är en ologik just nu, något så ovanligt som en person som säger emot sig självt och samtidigt välkomnar kampen istället för utgången. frågorna. svaren
du hade dem. du har funnits där hela tiden och vetat rakt ut det jag vetat längst inne. jag kan inte förklara det mer än att din synklarhet tog andan ur mig och plötsligt insåg jag vad jag är bunden i, eller mer än bara insåg, för jag har ju alltid vetat någonstans att jag, ja, jag fungerar faktiskt efter förordningar, förordningar av förordningar till och med. jag fungerar faktiskt efter min vilja och mina behov, vad jag fått och inte fått och jag fungerar inte i nuet, jag fungerar inte efter mig själv. jag tänker innan. jag andas inte, känner inte igenom, går inte igenom stunden där den befinner sig och tar den till mig och uttrycker vad jag vill uttrycka.
jag är en förordning av förordningar av förordningar etc. härmed ska jag sluta tänka innan jag talar. härmed ska jag, ska jag fungera efter mig själv. jag säger inte definitivt, jag säger konstruktivt.

jag bara undrar.
du utlöste för mycket. först sammanbrakande gråt och sedan glädje. jag ser förändringen! jag ser ljuset, jonathan! jag ser faktiskt ljuset.

själ 1: jag har väntat på dig, varför har du inte svarat mig?
själ 2: jag visste inte att det var du, men dina ord lockade mig att stiga närmare.