ett försök till uppriktighet
Varje gång jag sätter mig här och försöker skriva det som egentligen borde skrivas - öppet, ärligt; rakt på sak och med versaler i varje ny mening - genomsyras jag av någon plötslig... rädsla eller behov av att dölja mig. Skyla tankarna.
Jag har kommit så otroligt långt, och ofta känner jag mig så stark i mig själv - men så kommer de där små hagelskurarna av tvivel som gör mig till en levnadsrädd, osäkerhetsfrossande människospillra. En spillra som tvivlar över sin egen duglighet i andra människors liv. Jag önskar att jag ärligt kunde säga att det inte grundar sig i behovet av andra människors bekräftelse eller tyckande och tänkande, men kärnan har nog tyvärr med det att göra. Att jag fortfarande har svårt att stå upp för mig själv. De är stunder då jag inte kan se att jag har något att tillföra, att jag inte kan placera mig likjämt med andra människor.
Och stunder som har blivit allt färre i och med min egen självkännedom, om min egen ärlighet mot mig själv. Mitt eget självtycke. Att jag faktiskt kan känna att jag har ett värde. Att mitt liv har ett värde.
Jag har börjat sortera ut vad som faktiskt är jag,och någonstans under dessa kaotiska men fantastiska veckor insett att det duger. Det duger så otroligt bra. Det är ju jag, liksom. Det är den egentligen uttjatade klichévarnings-filosofin som jag och Walker diskuterade idag. Den som är så fin i teorin, men som är så sjukt svår att praktisera. Nämligen: det här är jag, leave it or deal with it. Att på något sätt hålla fast vid hur man är och älska det man är, oavsett vad andra tycker. Oavsett.
Men jag kan fortfarande inte utelämna mig öppet i denna blogg. Det blir mest de kryptiska meningar av gemener som jag älskar så mycket. För att det utlöser det största behovet i mig; att få ut tankarna; känslorna. Det är något märkligt tillfredställande med att hitta en vacker (eller ful) metafor för vad man exakt känner Men ingen kan angripa tankarna öppet, ingen kan läsa dem och helt enkelt säga att de förstår. De får en hint, de får se toppen på isberget.
Det blir mest känslor då. Mest känslostormar. Men det är jag. Det är mitt sätt att berätta min saga.
Jag har kommit så otroligt långt, och ofta känner jag mig så stark i mig själv - men så kommer de där små hagelskurarna av tvivel som gör mig till en levnadsrädd, osäkerhetsfrossande människospillra. En spillra som tvivlar över sin egen duglighet i andra människors liv. Jag önskar att jag ärligt kunde säga att det inte grundar sig i behovet av andra människors bekräftelse eller tyckande och tänkande, men kärnan har nog tyvärr med det att göra. Att jag fortfarande har svårt att stå upp för mig själv. De är stunder då jag inte kan se att jag har något att tillföra, att jag inte kan placera mig likjämt med andra människor.
Och stunder som har blivit allt färre i och med min egen självkännedom, om min egen ärlighet mot mig själv. Mitt eget självtycke. Att jag faktiskt kan känna att jag har ett värde. Att mitt liv har ett värde.
Jag har börjat sortera ut vad som faktiskt är jag,och någonstans under dessa kaotiska men fantastiska veckor insett att det duger. Det duger så otroligt bra. Det är ju jag, liksom. Det är den egentligen uttjatade klichévarnings-filosofin som jag och Walker diskuterade idag. Den som är så fin i teorin, men som är så sjukt svår att praktisera. Nämligen: det här är jag, leave it or deal with it. Att på något sätt hålla fast vid hur man är och älska det man är, oavsett vad andra tycker. Oavsett.
Men jag kan fortfarande inte utelämna mig öppet i denna blogg. Det blir mest de kryptiska meningar av gemener som jag älskar så mycket. För att det utlöser det största behovet i mig; att få ut tankarna; känslorna. Det är något märkligt tillfredställande med att hitta en vacker (eller ful) metafor för vad man exakt känner Men ingen kan angripa tankarna öppet, ingen kan läsa dem och helt enkelt säga att de förstår. De får en hint, de får se toppen på isberget.
Det blir mest känslor då. Mest känslostormar. Men det är jag. Det är mitt sätt att berätta min saga.
Kommentarer
Skicka en kommentar