i think i'm half insane

det är som om jag gått omkring i någon slags lycklig dimma. och när fruits skrev på msn tändes rödljusen, eller så kom rudolf flygande eller så skingrades bara dimman lite för plötsligt såg jag en vägskylt, som - likt ett gigantiskt domedagsfinger - pekade ut min väg. jag insåg vart min ben faktiskt bar mig; jag kunde se en bit av stigen. och klart den var slingrig och svår, men det var inte det värsta. det värsta var att inse hur fruktansvärt ensam jag kommer bli. och att det är den ensamheten som gruvar mig från att ta ett slutgiltigt beslut.
det är den som får mig att försöka göra något annat, något nytt, hela tiden träffa nya människor, distrahera mig, komma bort.
fast jag vet egentligen att det enda ställe jag kan söka mig där ensamheten inte når mig är inte utåt, utan det är inåt.
men inåt vill jag inte gå.
jag vill inte veta vad som finns där.

bara nästa vecka. sen kan jag gå under jorden. plåstra, rehabilitera. gråta ut. på riktigt. bara jag klarar nästa vecka.