Självbedrägeri

En gång fick jag mitt sociala beteende förklarat för mig som om jag var dissande, som att jag tackade nej till nära kontakter, som att jag klarade mig själv. Att jag inte behövde någon annan. Jag inser mer och mer sanningen i det. Jag får inte mer trygghet i mig själv som person beroende på hur många vänner jag har. Däremot kanske i att jag faktiskt har vänner. Åtminstone någon. Några. Men den där stora sociala vänkretsen som ska vara så oumbärlig, den behöver jag inte! Den vill jag nog inte ens ha. Inte på nära håll iallafall. På avstånd däremot. På ett sånt där äkta svenskt maner. Någon man hälsar lite på, någon man umgås med när tillfället kommer av sig självt och inte för att man planerat det själv; det kan jag tycka om. Det behövs.

Det senaste halvårets insikt, alltså. Jag lär mig alltid något nytt om mig själv; varje dag bär på något nytt. Men mest, allra mest, förvirrar jag mig själv. Ja, mina känslor förvirrar mig. Okontrollerbara är de. Mina känslor sliter mig sönder och samman
och sargad.
Jag styrs av dem och jag följer dem blint. I kaos, i förvirring, i lust, i nöd, i glädje, sorg, vemod, hat, kärlek, ilska, frustration, slöhet och pigg skrattlusta. Jag följer dem. Jag älskar dem och med dem. Jag hatar dem. Försöker förstås bortse från dem i mer överdrivna sammanhang, men oftast får de utlopp ändå. Till slut.

Och när känslorna gjort sitt och jag står kvar och övergivet blickar mot himlen, det är då självförsvaret sätter in. Det är då jag tänker att jag behöver bara mig själv, jag behöver ingen annan. Jag vill inte ha någon annan.

Men jag tror aldrig på mina egna lögner.