Babusjka

Nej. Jag tror inte det går. Jag tror inte jag kan lämna mitt gamla sätt att skriva. Det bara är så. Jag bara måste få ur mig saker. Som idag. Att jag måste jobba. Som igår. Att jag har massor att göra, inga pengar och att jag desperat behöver en jacka.

Jag blir ledsen när jag ser att jag följer samma mönster. Som förra året. Samma sätt att se på saker. Samma livsmönster. För samma perioder. Tänk om det alltid kommer vara såhär? Kan jag inte bara bli... jag. Helt och fullt, utan andras inverkan. Bara min egen. Bara... jag. Avskalat. Fint. Rent. Vad är jag där då? Under skalet? Kanske jag har målat för många fasader. Ibland tror jag det. Så många skal att när jag plockar bort ett och tror att jag hittat rätt så lyckas det alltid vara en till under. Och en till. Som en babusjka, en sådan där docka där det alltid finns en mindre version inuti. Och den allra minsta versionen; ja den är så liten att den knappt finns alls. Så kanske det är med mig. Alla mina skal har gjort mitt innersta så litet att det knappt är något alls. Bara ett bultande hjärta. Enbart.

Men idag ska jag iallafall jobba. I'm in charge. Min ekonomi behöver ett tillskott, så det är bra. När det är avklarat kommer jag att känna mig lättad och lycklig. Liksom efter dansen igår. Liksom efter var gång jag tagit mig igenom något som egentligen utvecklar mig, men som samtidigt - innan det är gjort - upptar hela mitt sinne och inte lämnar rum för annat. Kanske jag hinner andas lite skog innan jobbet också. Andas lite överhuvudtaget.