det sätt att leva som jag blivit van vid

såhär är det just nu. en stadig röra av snöfall och vårkänslor och skratt och gråt och nattliga samtal och tidiga morgnar och måsten och borden och gårdagens smink och avskavt nagellack och storslagna planer och nedslagna blickar och lite för många öl. och i don't care, i love it skrivet i vattenfast tusch på en tunnhudad handled. men hellre det än monotoni, även om det innebär att en måste ha ett konstant intag av choklad och klickis-cigaretter för att alls stå på fötterna ibland, och även om det innebär att städrutinerna blir lidande och även om det innebär att händerna skakar redan innan morgonkaffet och även om det innebär att paniken ibland lägger sig som en maläten IKEA-pläd över lungorna. för det känns i alla fall att jag är vid liv. det känns ända ut i de spruckna hårtopparna.