and you can tell from the state of my room that they let me out too soon, and the pills that i ate came a couple years too late. and i've got some issues to work through, there i go again, pretending to be you.

En incident med en rumskamrat nyligen fick mig att tänka på psykradikalism. Om normala fasader, organisering och vilka egenskaper som idag räknas, som värderas som bra. I ett kollektiv är det mycket som ska fungera. Renlighetsbehovet varierar från person till person, samt förutsättningar att klara av de gränser som sätts. Det är svårt att prata om det. En tolkas lätt som en nonchalant person som bemöter problematiska situationer med "det är sådan här jag är", när det inte egentligen är vad det handlar om. Utan att söka förståelse. För att en gör vad en kan. Men vad händer när det inte är nog? När en har en dålig vecka och allt fallerar, för att orken, energin inte håller, för att stressen blir för mycket.

Själv har jag en odiagnostiserad men rätt uppenbar AD(H)D, som kännetecknas av att en har svårt att organisera målinriktade aktiviteter, ofta växlar från en oavslutad aktivitet till en annan, ofta har svårt att följa instruktioner, svårt att styra uppmärksamheten, är lättdistraherad, drömmande och har lätt för att tappa bort nödvändiga föremål.

I kombination med detta är jag HSP-person:

Detta innebär att all sensorisk information, från egna känslor till andras behov, upplevelser, potentiell miljöpåverkan, sociala missförstånd, utvecklingsprognoser avvseende allt mellan himmel och jord, ren fakta och alla sorters upplevelser på löpande basis bearbetas och analyseras, korsrefereras med befintlig kunskap, ifrågasätts och jämförs, i en mer eller mindre omedveten tankeprocess som aldrig avstannar. På ett sätt skapar denna typ av informationsbearbetning till kreativitet, intuition, avkänning av konsekvenser och detaljsinne, men kan snabbt orsaka överstimulering och överupphetsning om inte systemet får en paus.

Dessa två i kombination gör att jag lätt blir trött, lätt dukar under av stress, som för omvärlden kanske inte syns. Att hela tiden ha ett konstant intrycksflöde som tolkas och samtidigt använda så mycket av sin energi till att fungera i vardagen, det säger sig självt att det tar på ens psyke.  Det händer lätt att jag misslyckas med saker som för en neuronormativ person kan verka som det simplaste i världen, när det för någon med ADD/ADHD kräver enormt mycket ansträngning för att ens hålla fokus länge nog. Och därtill parera stressen det innebär att försöka "passa in" och blidka den oförstående omgivningen. Detta gäller ännu mer när mitt sinne är överbelastat, då händer det ibland att jag istället låter bli att göra saker. För att jag inte orkar, för att jag inte klarar av det. Det blir liksom för mycket. Systemet stängs ner. Komplikationerna uppstår när detta beteende tolkas som lathet eller ignorans.

Citerar från Psykradikalt vardagsmanifest:

"Jag vet inte om ”Ni” förstår hur mycket energi denna fasad (dvs. en "normal", välfungerande fasad) tar i anspråk. På nätterna ångestattackar jag (alltmer sällan tack och lov) och blir omhållen av någon allierad, och på dagarna gör jag mitt bästa för att FUNGERA. Men fungera är väl ändå ingen synonym på att leva? "

Min inställning till diagnoser är att de bara blir "fel" i förhållande till en norm. Och att ju smalare den normen blir desto fler av oss kommer behöva diagnoser. När dessa diagnoser kanske snarare är ett symptom på orimliga krav som ställs på oss idag. Att i ett annat samhälle hade dessa egenskaper lika gärna kunnat vara vara tillgångar, om de fått lov att vara det.

Det var inga stora grejer min rumskamrat hade stört sig på, det var bara att de var så många, under så lång tid, att hen upplevde att hen pratat med mig om det men att jag ändå inte skärpt till mig. Jag förstår verkligen att det är svårt att se att det skulle handla om något annat än pur nonchalans. Det är svårt bara att försöka skriva om det, ser själv hur vaga argumenten framstår. Men det handlar inte om nonchalans. Eller lathet. Eller bortskämdhet. Utan det handlar om symptom, symptom på hur det är att som AD(H)D-person leva under psykisk stress. Symptom på att jag har svårt att organisera min tillvaro på ett sätt som förväntas av mig och att det blir värre under sådana här perioder. Perioder som verkligen får mig att önska att jag ändå hade en diagnos (på papper) att hålla fast vid, för att det skulle få omvärlden att förstå att det inte alltid handlar om eller ens går att "skärpa sig".

Anledningen till att jag inte valt att gå vidare med en diagnos är (förutom att min remiss blev avskriven  pga överbelastning i psykvården (läs: att jag prioriterades bort)) för att jag delvis är rädd för det sociala stigmat, att allt i ens person blir reducerat till något som i andras ögon anses vara en "funktionsnedsättning", att det inte ses för vad det är: ett annat sätt att fungera, ett annat slags operativsystem helt enkelt. Och att jag valt att istället fokusera på normkritik. Det gör mig så enormt ledsen att det som är svårt för mig ska behöva gå ut över andra, för det är det sista jag vill. Samtidigt som jag blir arg över att allt alltid ska anpassas efter "normfungerande", som att mindre tolerans och mindre acceptans för olikheter skulle skapa ett bättre samhälle.




Lästips: http://psykradikala.blogspot.se
trollhare.com - Immanuel Brändemo skriver bra och kritiskt om neuronormativitet och synen på ADHD och autism.