FEMME-INIST FATALE

Såg Pojktanten med en vän häromdagen. Det jag tyckte allra bäst om var att vad som hände i ens huvud var en lika stor del av filmen som filmen i sig. Och då syftar jag inte bara på ifrågasättandet av könsidentiteter, utan kanske främst ifrågasättandet av vad feminitet kan vara. Användandet av feminitet som feministisk motståndsstrategi. Det där att en "manlig" (dvs neutral, osmyckad, praktisk) identitet är lika låst oavsett vilket kön du tillhör. Alla gånger mina kjolar blivit ifrågasatta. Eller mina bröst för den delen.

Kom hem och läste Ulrika Dahl om femme-inism. Och började tänka på "fin" och "ful" feminism, där den fina är synonymt med vithet, medelklass, avsägandet av överdrivet feminina attribut och en sexualitet som visserligen är din egen, men pågår i skyddade rum, inte finns uttryckt i ditt yttre. På min väldigt medvetna, feministiska vän som i fyllan pratade om sina BDSM-erfarenheter med mig, för att nästa dag komma och be om ursäkt. Till mig. För vad hen sagt. Att vara en ofrivillig symbol för en städad feminism.

Vad femme-inism innebär, vad jag egentligen menade när jag för fem år sedan lät trycka "Femme fatale" på min studentmössa, vad det var för kamp jag förde när jag i samma ålder lät min sexualitet gång på gång utmana patriarkatet i mitt familjehem. Vad jag syftade på när jag gav den här bloggen ett namn som i själva verket är ett citat från Velvet Underground-låten "There She Goes Again".