anemi

som om jag plötsligt förstår nu förstår

alla de där

tankarna som släpar sig fram med

rostrosiga kugghjul ögonlock

av bly och utspätt skinn nästan

självlysande

anemonhud där enstaka blödande liljor

slagit ut

och skälvningarna blodsockerfallen de

torra spruckna blygdläpparna

varför alla mina sammanhang ligger utspridda

över golven och inte går att foga samman inte

ens med

karlssons klister