yes means no

Det var ett tag sedan nu som samtalen kring #prataomdet blossade upp. Jag har sen dess ägnat otaliga bloggutkast åt att försöka förklara min egen historia. Jag har sorterat minnen, vänt, vridit, skrivit och analyserat. Jag har anklagat, ångrat mig, strukit och kasserat. Jag har bytt infallsvinkel, åsikt, läst artiklar, lyssnat på reportage, problematiserat och omformulerat, debatterat och diskuterat. Och gång efter gång misslyckats. Med att hitta en tillfredställande förklaring till varför det blev just så som det blev. Varför jag gjorde som jag gjorde.

En sak vet jag säkert: som barn förunnades jag aldrig att få vara sexuell. Alla mina tidiga sexuella utspel ströps innan jag ens blivit gammal nog att ifrågasätta varför. När sex på högstadiet sedan blev legio och sexualitet plötsligt förväntades av mig handlade det (för egen del) mer om prestige och om bekräftelse än njutning. Under större delen av mitt liv var min sexualitet inte min egen. På samma sätt som min kropp aldrig helt varit min egen.

Jag utsattes under denna period för en mängd systematiska övergrepp på både kropp såväl som psyke. Mina gränser överträddes gång på gång och ingen lyssnade när jag sade ifrån. Av den enkla anledningen: att jag aldrig sade ifrån. Därför att det var jag som tvingade mig själv in i handling efter handling, därför att jag själv på sätt och vis var min egen förövare.

Och det är här jag hela tiden fastnar: Varför gjorde jag då det här? Varför sade jag aldrig ifrån? Ville jag inte rentav? Var jag inte egentligen rätt nöjd över de erfarenheter som det ledde till?

Ja, och nej.

I senaste numret av Bang (Bang 1/2011) skriver Karin Johannisson om just kroppen (kvinnans), om varför kroppsförtryckets bojor består trots generationer av feministers medvetna formuleringar. Hon hämtar bland annat kunskap om hur vi idag ser på kroppar: som något vi är snarare än har. Att vi iochmed detta inte bara upplever saker genom dem utan att vi också tar in "den kulturella och sexuella text som är inristad på och i" dem.

"Varje dag tvingas den (kvinnliga) kroppen memorera känslan av brist, otillräcklighet, att inte duga. Denna nedvärdering är det enda könsförtryck som utövar sig självt, om än i olika grad och form i relation till ålder, etnicitet, klass och sexualitet"

Hon citerar vidare Ulrika Björk (Bang 1/2004):

"Andraheten har i kvinnans fall fått en absolut karaktär, på ett sätt som gjort den till en del av hennes egen förståelse."

Johannisson pratar vidare om makt som något som inte enbart ägs av en grupp som förtrycker en annan. Utan att makt kan ligga i yttranden, handlingsmönster, att makt är något som håller en ordning uppe. Och att den makten inte nödvändigtvis måste vara förtryckande, utan lika gärna kan vara konstruerande:

"(...)maktens centrala mekanism är inte självklart repressiv (förtryckande) utan kan vara konstituativ (skapande). Den kan stimulera istället för att hindra, skapa begär snarare än förtryck, öka snarare än dämpa energin. Den får oss att uppfatta tvång som ett fritt val, begär som frihet och konstruerade gränser mellan fult och snyggt, normalt och avvikande som naturliga."

Det innebär att vi alla ingår i denna maktordning, att vi alla inte bara utsätts för den utan att vi alla är med och skapar den. Genom värderingar och normer, genom så subtila saker som vad vi väljer att lyssna till eller inte. Och att det är därför en del av mig valde att säga ja, när en annan skrek nej. För att i denna maktordning var konsekvenserna av ett ja mycket lättare. Rentav status, rentav eftersträvansvärt.

Jag ska fortsatta fundera och skriva kring det här, men tills vidare kan jag tipsa om:

The Pervocracy - "Growing up as an ugly kid taught me a lot" (som jag hittade tack vare fuckbook)
Linus Fremin - om män med ätstörningar (apropå kroppen, och att det fortfarande mest är kvinnors kroppar som diskuteras)

och förstås Karin Johannissons artikel som går att läsa i sin helhet i senaste Bang - jubileumsnumret!



Uppdatering: Vill bara påpeka att det här inte är mitt bidrag till Prata om det.