dy (åren har nog slitit hårdare på mig)
man avverkade dig
man brände dig och röjde dig gallrade
och plöjde dig slet upp dig med
hjärteroten
man tömde dig
utdömde dig
och slutligen
när allt som återstod var
tundra och dy
ett känslomässigt
kalhygge och
skövlad
sårad
sly
så glömde man dig
man brände dig och röjde dig gallrade
och plöjde dig slet upp dig med
hjärteroten
man tömde dig
utdömde dig
och slutligen
när allt som återstod var
tundra och dy
ett känslomässigt
kalhygge och
skövlad
sårad
sly
så glömde man dig
snyggt! Eller hur man nu säger (ord som fiiiint, vackert blabla är jag trött på). Få men mkt väl valda ord. Hursomhelst. Ordknaperheten ger rum för egna tankar att tänkas. Inspirerande.
SvaraRaderaFörutom att inlägget är nog i sig självt så är min spontana reflektion: Efter en skogsbrand eller ett kalhuggande blir landskapet aldrig sig likt. Men det växer upp igen. På ett annat sätt. Men det växer upp. Livet ger sig inte.
Så fruktansvärt fint.
SvaraRadera