Estradpoesi

Nu råkar jag må väldigt bra, sådär alldeles fridfullt varm-i-magenlycklig och kär-i-livet-bra, men tänkte ändå publicera det nattsvarta estradpoesiförsök som jag skrev i början av september, till skrivarkursen (läs inte, kära kurskamrater!).


här går åskan
över skallben här
svider himlen blixtklar
här står en halvtom
whiskyflaska kvar
tappar snart upp den tappar sen bort
min närvaro kontrollen hamrar ut
sin frånvaro denna
tillvaro
har för mycket
som inte får plats
i mig

September kom med rökandet
och krökandet
av ryggar
vädret gjorde omslag, blåsten
gav utslag:
för tung andhämtning sa dom, för hög
promillehalt och
över våra kindben en dusch
av salt
September kom och vi sänker
allt

balanserar på vinburna hälar bildar
gälar för att hinna
andas emellanåt
sköljer bort
buksmärtan och alla panikslagna hjärtan
som bultar baktakter
någonstans i brösttrakter
vi skyller på mörkret
på höstars natur
att bädda sina älskare
i skikt
av fukt mätta strupar
med kompostlukt och plaskvåt
halsgråt

vi har inget annat val
än att åter sänka oss i
flaskors utflykter
så vi hittar
undanflykter
för att stanna
onykter
i oktober också

när du snavar är det mörkrets fel
och när du inte hittar hem
är det mörkrets fel
alla steg utanför dörren som du aldrig tar det är
minusgraders fel att du är stel förlorar
för många spel att du aldrig lagas aldrig blir hel

att du dricker är mörkrets fel

senare
är inte snart nog
den här staden ryms inte mina
hjärtkamrar
håller den inte