ingen är bara här för att dansa

Feministiskt forum arrangerades i Malmö i helgen, och förutom att bara gå omkring och lapa i mig den peppiga stämningen och de göttiga linssopporna så fick jag också chans att damma av genusglasögonen och storsmörja kugghjulen för det kritiska tänkandet. Kommer inte återge så mycket av det här, men mycket huvudbry väcktes bland annat kring:
-huruvida det är berättigat att använda patriarkatets språk, såsom våld och härskartekniker, som motstånd mot patriarkatet
-huruvida det är OK att utnyttja andras sexism/rasism (etc.) till sin egen fördel, att spela på fördomar (i ex. asylfrågor),
-kolonialism och hbtq-frågor. När går min analys av ett strukturellt förtryck till att bli förtryckande för andra som inte delar samma analys?

Det var dock en grej som gnagde mer än det andra: den extremt homogena grupp av människor som deltog på Feministiskt forum. Nyckelorden var: vithet, ungdom, antagligen medelklass, fysisk framkomlighet, m.m. Trots att flera seminarier tog upp ex. asylfrågor, religion, funktionshinder och psykisk ohälsa så värkte hela forumet efter andra grupper med andra erfarenheter. Och den kanske intressantaste frågan blev: vilka är det som får definiera feminism i Sverige idag? Och hur motverkar vi (som pratar så mycket och gärna om intersektionalitet) att andra grupper exkluderas?