Det könsbinära systemet

Ramlade obetänkt in på en intressant diskussion i söndags under parollen "anarkismen och det könsbinära systemet". Jag kunde inte medverka under hela, men blev ändå glad över att få lufta en del tankar jag haft under en längre tid.

Vi pratade om språket som ett viktig medel till att förändra normer och föreställningar om kön, något som gör sig påmint varje dag i min vardag, då jag ägnar mig mycket åt skrivande. Varje dag står jag inför val där jag förväntas könsbestämma karaktärer, där jag måste välja om det (icke)allmänna ordet "man" ska bytas mot "en". Det är hela tiden en konflikt i vad jag, som författare, vill förmedla med mitt språk, vilka normer jag personligen vill rucka på och hur jag samtidigt ska gestalta en trovärdig karaktär. För skriver jag om exempelvis en medelålders person med kristdemokratiska värderingar så kanske inte ord som "hen" existerar i dess värld. Bör jag, som könsanarkist, välja ideal framför realism i mitt gestaltande?

Diskussionen började med att alla fick berätta vilket pronomen de föredrar om sig själva. Jag, som välkomnade pronomenet hen:s inträdande i svenska språket med öppna armar, och älskar det av hela mitt hjärta, valde ändå att säga att jag föredrar att bli kallad "hon". Men frågan har gnagt i mig länge, varför det är så. Frågan är vad jag, som vill och tror på ett upplösande av könsidentiteter lägger i det. Varför är det mer bekvämt för mig att bli kallad "hon" än "hen" eller "den"? Handlar det om att, genom den könsbinära normen, där könen är två, att "hen" inte blir ett bortväljande, ett val att icke-bestämma sig, utan att det snarare tas som att jag gör anspråk på en mer "manlig" könsidentitet? Att jag, som biologisk kvinna, försöker närma mig ett "han"? Handlar det om hierarkier, att det är lättare för mig att ta mig fram som en "hon" eftersom jag är just en biologisk kvinna, än om jag skulle göra anspråk på ett annat pronomen?

Det slutade med att jag tillslut tog tillbaka mitt val och sade att det egentligen inte spelar någon roll.