beat me hate me you can never break me

de ringer dig en eftermiddag och berättar att det är klart nu. ni ska äntligen få ersättning. alla ni som anmält. alla de som anmält. du säger att du aldrig anmälde och

de blir tysta


säger ojdå och ångrar du dig inte och hur känns det egentligen


jotack



det känns som fruset piss
på en gata i köpenhamn som händer som domnar och asfalt i december som
helikopterfyllda himlar sirener som att inte ha fått mat på tio timmar och sedan bli serverad salami fast du inte äter salami fast ingen här äter salami.

det känns som buntband. som en rizzla rullad med bakbundna händer som passeras från mun till mun som dragiga lagerlokaler och vänner som försvinner bakom immiga plexiglasfönster

som att om och om igen fråga vad har jag gjort vad har jag gjort och tillslut få svaret

jag vet inte jag lyder bara
order



det känns som att det finns vissa saker som inte går att betala tillbaka. miljö. orättvisa. en förlorad tillit.


det känns som en jävla michael jackson-låt som skälver mellan väggarna på nørrebrogade. som att till och med han förstår bättre
än vad de någonsin kommer göra


och jo
jag ångrar.

jag ångrar att jag inte tog på mig långkalsonger den dagen att jag inte ätit lite mer innan att jag inte höll hårdare fast i mina vänner och att de där stenarna som kastades inte var


från mina händer