en iakttagelse

För det är min övertygelse att det är terminologin som placerar folk utanför, en märklig föreställning om att vi måste förstå ett system för att kunna vara delaktiga, få vara del av samtalet. Men om alla bara bortsåg från systemet, om alla bara kunde tillåta sig att tänka utanför det och sätta politik i relation till sig själva, till sina egna liv så skulle alla också kunna delta. För det handlar inte om något som ligger utanför dig, något bara de andra som är mer medvetna och pålästa sysslar med. politik är inte svårare än frågan: hur skulle du vilja leva ditt liv?

Och det blir gärna stillestånd i mitt huvud när folk försöker prata med mig om skatter, räntor, löner, facket. Därför att det känns så långt från allt som för mig är viktigt, det som för mig är politik. Därför att jag inte är intresserad av jobb, jag är inte intresserad av pengar. Och jag är definitivt inte intresserad av ett samhälle som kretsar kring det här. Oavsett om det så är ett samhälle där stat eller profit är auktoriteten. Det enda jag är intresserad av är ett samhälle där alla vi som deltar är auktoriteten, ett samhälle där vi alla jobbar för det som också borde bli bäst för alla. inte för majoriteten, inte för ett fåtal idoga.

Och det är här jag inte lyckas vika för realiteter. Det är här det blir en konflikt i mig att kämpa och argumentera för lika lön, anställningstrygghet och annat vars termer inte ens skulle existera i mitt utopia. Varför kämpa för bättre arbetsvillkor när du har genomskådat hela det system som arbete är uppbyggt kring? Varför försöka bota cancer med smärtlindrande?