we were fated to pretend

Ser på civilisationskritiska filmer, slits av konflikter. Saker som ställs mot varandra. Den personliga revolutionen mot den allomfattande, det egna livet på bekostnad av andra. Rättigheter mot skyldigheter. Nutiden mot framtiden; det verkliga livet, som finns därute, mot den minst lika verkliga illusionen av ett liv härinne. Vad som är på riktigt och vad som inte är det. Att vänta på den enda revolution du egentligen vill delta i, en utopisk, ödmjukhetens revolution som börjar i den egna tanken hos alla och som sedan tar sig fysiskt uttryck, eller att inse att ditt väntande, den där livsstilen, inte skulle vara möjlig utan ett dagligt, globalt våld och att det krävs mer för att det våldet ska sluta. Det krävs att du slår tillbaka.