THIS IS WHAT DEMOCRACY LOOKS LIKE

Vårt enda underlag är asfalten. Kvinnan bakom mig vrider sig i smärtor, hennes åldrande kropp håller inte för den position hon är satt i. Jag blir underrättad om att väskan hon bär på sin mage; den som min rygg vilar mot, är ömtålig och att jag inte får belasta den för mycket. Jag får kämpa för att hålla mig uppe i en slags halvsittande/halvliggande position, med tyngden av nästa person över mig. Timmarna går, vid det här laget skakar jag av köld. Kattstryporna kring mina bakbundna händer skaver in i huden. Folk ropar efter toalett, flera tappar känslan i sina händer från de hårda banden och kylan, många protesterar; vill veta varför vi blivit arresterade, vad som ska hända med oss. På båda sidor av spärrarna står andra demonstranter från tåget och uppmanar polisen att släppa oss fria. Slagorden skallar: "let them go, let them go". Även folk från lägenheterna runtomkring visar sina sympatier. Någon riktar en projektor mot husbyggnaderna mittemot, skriver tröstande budskap till oss gripna och spelar musik – bland annat Michael Jacksons ”They don’t care about us”.

Till största del blir alla våra protester ignorerade av polisen, frågor nonchaleras. Några lyckas bli förda till ett ställe där de kan lätta på trycket, flera andra kissar på sig på plats. Någon drabbas av ett epilepsianfall, någon annan svimmar. Folk med smärtor och skador blir bara efter en lång stund anförtrodda med vård. Tidsuppfattningen är klen men efter vad som känns som flera frysande timmar anländer en stor arrestbuss och plockar upp några av de gripna. Vi andra får vänta i ytterligare någon timme innan det anländer fler.

Hur många timmar till det kommer dröja innan vi äntligen blir frigivna är det ingen som anar.

Utdrag från min text om helvetesarresten under klimatmötet i Köpenhamn.