Bulletproof

September har gråten i halsen, en arm för mycket och alltid precis däremellan. Att vakna med ett gapande bröst och ständigt undra vilken väg som går längst, längst bort. Innanpåkänslan, innan-och-underhuden som inga utanpåfingrar någonsin lyckas röra vid.

Och genom allt,
dessa symfonilätta fötter som inte ens tunga himlar förmår hålla till markytorna.