Utkast

De hade aldrig en fast avsikt, hennes flackande fötter. De rörde sig till en nyckfull rytm, följde stegen till De Snåriga Stigarnas Vals. Hon hade fötter som hellre rörde sig vilse, än inte alls. Rörelsen blev så tillslut regel, blev en livsstil av rastlöshet. Enbart det stilla existerandet började störa för mycket, låta för högt, kännas för påtryckande mot skinnet. Som någon som andas i ansiktet på en, alldeles för nära. Hon tyckte inte om det, tyckte inte om tid som inte hade ett innehåll.

- Vad får det lov att vara?

- Timmar, minuter och sekunder, med extra fyllning, tack.

Hon blev en mästarinna på att undvika lediga hemmakvällar, långa raster och andpauser, en mästarinna i förströelse. Och hade man frågat henne hade hon nog säkert inte svarat på det viset, trots att hon visste hur det egentligen låg till, varför hon alltid drev sina fötter på nya vägar, och alltid framåt.
Det var mycket enkelt; hon hade blivit rädd för sitt eget umgänge.
Hon hade blivit rädd, för sig själv.