Maskrosbarn (utkast, novelltävling)

- Barn, sade han, ruskade sedan på huvudet. Inte så länge världen ser ut som den gör.
Egentligen hade hon inte tänkt prata med honom. Han såg för mycket ut som hans sort skulle och hon ämnade inte heller prata med viktiga personer. Att han var viktig framgick i de andras sätt att återkommande slänga blickar på honom, trots att de inte deltog i hans samtal. Men hon hade reagerat och hade inte kunnat hålla tyst.
-För att förändra världen måste det födas folk som är beredda att kämpa för en förändring.
Han nickade.
–Men bättre att påverka de som redan lever, än att föda fram en egen armé. Det tjänar vi dessutom nio månader på.



Nio månader fick de aldrig.
Det var inte honom som hon sökt när hon kom dit. Han hade bara råkat bli en del av det. I efterhand kändes det oundvikligt. Hon kom dit för att undvika kapitalet, liksom de andra, för att hon inte ville låta konsumtionen styra över hennes liv. Där bodde alla tillsammans och delade på allt. Även på sina kroppar.



Första gången, knä mot knä och nött manchester som fångade upp rörelserna, höftben som hakade fast i varandra. Brödsmulor från underlaget klistrades mot huden. Kläderna som flagnat och fallit över inredning, till marken. Sättet i hur småskäggiga läppar dröjt kvar i hennes armveck; mumlandes:
–Vem ger oss rätten att äga?



Han attraherades av komplicerade frågor, försökte hela tiden gripa det obegripliga, leta svar i det stumma. När han älskade var det lika mycket med tanke som med känsla. Han beskrev på så vis sex som en filosofiskt frigörande akt. Förklarade det som att man ibland blev för fast i tänkandet – att hela tiden hitta problemlösningar efter sitt förnuft. Det var farligt, sade han, därför att levde man enbart efter förnuftet skulle vem som helst kunna påverka och styra en, bara resonemanget framfördes tillräckligt övertygande.
-Man börjar anpassa sig då, lyssna till vad man lär sig är rätt istället för att tänka själv. Om man stänger av känslorna, alltså.

Känslan behövdes därför för att verkligen kunna hitta den rätta vägen. Och under sex var det omöjligt att fjärma känslor. I förening av kön, tanke och känsla, det var först då de rätta svaren infann sig. Då visste man liksom. Så sade han.

Hon hade sagt att hon upplevde det annorlunda, att sex fick henne att uppgå till att bara bli känsla. När hon älskade, älskade hon med armbågar och skulderblad och handflator och vartenda litet rest hårstrå på kroppen och hon älskade ända upp till tänder och gom. Hon slutade bry sig då. Det fanns liksom ingen plats för politik och aktioner och världsproblem och krig annat än kriget som uppstod mellan kroppar. Det var nog också farligt.
Han svarade inte på det men hon kunde känna hur han log. Sen möttes de för andra gången, där på soffan.



Grå, av granit. Det är inget speciellt över den. De hade hjälpts åt med pengar, allihop. Han skulle ha ogillat det. Sagt något i stil med att den inverkan han haft på världen under sitt liv var det enda minnesmonument han behövde. Men på något sätt hade det känts rätt ändå; den var nog till mer för dem än för honom. I rabatten växer det maskrosor. Det är bara vita dunbollar kvar av dem nu. Där ligger också en liten sten, mindre än en knytnäve – men slagkraftigare. Ett brev också, som bär på orden: Ingen kämpade för den här världen så som du, inget hjärta har slagit för den så som ditt.



-Vi är maskrosor, sade han en gång, efter en natt i containerns nåd - det moderna samhällets jaktmark. Han hade kommit hem med en flora. Uppslaget om maskrosor hade han rivit ut och placerat på väggen. De fascinerade honom; att de betraktades som ogräs trots att de var blommor. Ovälkomna i varje välordnad trädgård men ändå hela tiden med fortsatt spridning.
-De försöker bekämpa oss, utrota oss – men varje vår tränger vi in där ändå. Lika lysande som tidigare och fler än någonsin.

En kväll efter det hade kravallerna uppstått. Det var inget heroiskt över det. Stenen var ämnad polisen, de våldsfullmäktiga, och han hade rört sig lite för långsamt, i fel riktning. Tinningens hud hade varit för tunn. Ljudet av sirenerna var det enda som hunnit i tid. Folkmassan hade spärrat vägen för ambulansen, när den väl nått fram hade asfalten redan torkat.

-Vem ger oss rätten att äga?
Döden blev det enda som lyckades äga honom.




Hon för handen mot naveln. Där virvlar det till under huden. Inget hjärta hade slagit för den här världen så som hans. Men i hennes kropp, för honom, där slår två.

Hon plockar en av blommorna, blåser iväg fjunen över graven, över gården och ut, mot livet.