Det är nätter som den här som jag väljer att förlora mig

nästlar in fingrar här och ben
där tungor tvinnas min kropp
späds ut spills
ut för den som än ville slicka

golvet
jag bygger ständigt på ruiner
står
på ruinerings brant för att visa

att jag vågar
slänger håvar
efter drömmar och du platsar så fint där klementin

bland fantasins duntäcken i det lilla rummet
på stipendiegränd 14 h

flätas vi samman

somnar vi

med mascaran på varandras kinder.

Ni är så många, som tackar nej till chanser för att de innebär risker, ni är så många och så rädda för att förlora så mycket, av något så litet, som trygghet. Vi är så många och så rädda för att kliva fel, snava, slå upp knäna, så rädda för blödande grus och asfalt.

Men inget har lärt mig så mycket som den,

asfalten.